Nu har det varit mycket prat om mig och min man och våra värderingar, så nu är det dax att ta det ur barnens perspektiv. Egentligen har det varit det viktigaste för oss i hela den här diskussionen. Vi ser hur bra våra barn mår och jag är helt övertygad om att de utvecklas lika bra här hemma, som om de gått på förskola. Jag menar inte att det är fel på våra förskolor utan tvärtom, jag vet (eftersom jag jobbat inom barnomsorgen) att vi har världens i särklass bästa personal men de har inte en chans. I vår kommun sparar man in, gör nedskärningar och trycker ihop stora grupper. Alternativ barnomsorg, så som dagmammor har kommunen dragit ner på till näst intill det obefintliga.
Stora barnkullar och dålig ekonomi rimmar illa.
Tro inte att vi är helt isolerade från omvärlden för så är det inte. Barnen umgås med familj och vänner och träffar andra barn ofta. Vi är på öppna förskolan varje måndag mellan kl 9-15.30.
I har två grupper i veckan då jag lämnar henne för att vara med andra barn, gymnastik och "lillkyrkis". Där får hon känna sig stor och öva på de viktiga delarna i att vara i grupp. När E har fyllt tre år ska han också få börja men innan dess har han egen tid med mig de stunderna.
Barn är de under så kort tid och vi vill ta vara på det och ge dem det bästa vi kan, för barnen är det finaste vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar